Egentligen borde man kanske gosa ner sig i sängen med kuddar och tja, en bok, eller ett skrivblock. Man kan lägga en filt över sig och låtsasleva den där perfekta kvällen. Jag tycker om att göra sådana saker, brukade, åtminstone. Jag kunde fixa mig ordentligt inför natten, bädda om sängen, lägga fram böcker och musik och sjunka ner bland täcken och kuddar med ett litet förnöjt leende på läpparna. Det brukade kittlas lite i bröstet, som om oj-nu-har-jag-verkligen-ordnat-det-för-mig-och-nu-kommer-jag-sova-skitbra, och så gör man det man gör tills man blir jättetrött och somnar helt fantastiskt. Sådana saker går inte att göra längre, inte när ens hjärta känns som en sten. Visst kan jag göra det rent fysiska, tvinga mig att läsa den där jävla boken eller sätta på en film, men jag får inte ut något av det. Jag skulle lika gärna kunna ligga i sängen hela dagen, utan att göra något alls.
Idag skrev jag brev till Julia, hon har fått vänta så länga nu på mitt svar, för jag har varit för egocentrisk för att kunna skriva. Jag bryr mig om folk, jag vill hjälpa dem, vara dem till lags - men jag orkar inte. Den där gnistan finns inte där längre. Så jag bara skiter i allt. Ingenting är magiskt eller vackert eller betydelsefullt.
Jag skulle vilja skriva, ett rollspel eller en kort berättelse där jag kan låtsas vara någon annan för en stund, men hur tacklar men det? En oskriven berättelse är bara för stor, vart börjar man?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar