locke lamora

Hah, som att svara på förgående inlägg så kan jag ju faktiskt skriva en till "bokrecension", det vill säga, där jag säger åt er (er - vilka är ni ens en gång? Jag vet inte ens om det existerar något "er") att läsa eller inte läsa böckerna i mina listor.

Hela grejen om att vilja vara någon annanstans eller helt enkelt bara sjunka in i en fiktiv värld för en stund är faktiskt helt berättigat, och som hjälpmedel; Locke Lamoras Lögner (The lies of Locke Lamora)
Gentlemannatjuvarna-serien är verkligen helt jävla fantastisk. Den har ALLT. Första boken är nog en av mina allra favoritböcker, och jag har läst den så många gånger. Den är inte särskilt känd, men står förmodligen i ett bibliotek nära dig och bara väntar. Författaren, en karl, är till och med sådär härligt medmänsklig. Han har en hemsida, bloggar och verkar vara så sjukt accessable. Det gillar jag.

Men för att tala om boken så kan ju börja med att säga att den utspelar sig i en fiktiv värld, eller ett parallellt universum, annan planet, whatever pleases you. Locke Lamora är en tjuv i sina bästa tjugo, och har lever ett slags trippelliv tillsammans med sitt lilla tjuvgäng. Deras land heter Camorr, och är basically som ett skitigt, nergånget venedig. De tar sig fram genom att staka sig över floderna och köper mat på flytande marknaden.
De livnär sig helt och hållet på sina tjuverier, och det är inga ficktjuvar vi snackar om (även om de i vissa fall inte kan låta bli att pilla bort diverse pengapungar från högst oanades människor) utan stora, planerade kuppar de utför.

För dig som gillar komplicerade, utvecklade världar, som typ Harry Potter eller Sagan om Ringen så är det här verkligen the book for you! Lockes värld är verkligen välbeskriven, man får massvis med fakta och info och det älskar jag, karaktärerna är hur vackra som helst med sina upp- och nedgångar, och TILL RÅGA PÅ ALLT, så har författaren valt att rikta in sig på en mer feministisk bana. Jag hoppas att ni har märkt hur tv-serier, böcker, filmer - allt som utspelar sig i en alternativ värld, ofta har sjukt kvinnoförnedrande samhällen. Fastän världen är helt fiktiv har författaren ändå valt att ha med medeltidssynen på kvinnor, och det suger. I Locke Lamoras värld är det ingenting konstigt att dörrvakten till puben är en stor, biffig svart kvinna. De har samma rättigheter, och det är så jävla skönt att få läsa hur folk i deras värld respekterar och ser upp emot kvinnorna också. De är minsann inte bortglömda! (I tvåan är de ombord ett piratskepp där kaptenen är en sjukt farlig, svart kvinna som dessutom tagit med sig sina två ungar ombord. Liksom. Yeah.)


Läsläsläsläsläs, den här serien har fått mig igenom så många jobbiga dagar och är verkligen som en bästa vän som bara ligger och väntar i bokhyllan.

kalla kvällar

Egentligen borde man kanske gosa ner sig i sängen med kuddar och tja, en bok, eller ett skrivblock. Man kan lägga en filt över sig och låtsasleva den där perfekta kvällen. Jag tycker om att göra sådana saker, brukade, åtminstone. Jag kunde fixa mig ordentligt inför natten, bädda om sängen, lägga fram böcker och musik och sjunka ner bland täcken och kuddar med ett litet förnöjt leende på läpparna. Det brukade kittlas lite i bröstet, som om oj-nu-har-jag-verkligen-ordnat-det-för-mig-och-nu-kommer-jag-sova-skitbra, och så gör man det man gör tills man blir jättetrött och somnar helt fantastiskt. Sådana saker går inte att göra längre, inte när ens hjärta känns som en sten. Visst kan jag göra det rent fysiska, tvinga mig att läsa den där jävla boken eller sätta på en film, men jag får inte ut något av det. Jag skulle lika gärna kunna ligga i sängen hela dagen, utan att göra något alls.
Idag skrev jag brev till Julia, hon har fått vänta så länga nu på mitt svar, för jag har varit för egocentrisk för att kunna skriva. Jag bryr mig om folk, jag vill hjälpa dem, vara dem till lags - men jag orkar inte. Den där gnistan finns inte där längre. Så jag bara skiter i allt. Ingenting är magiskt eller vackert eller betydelsefullt.

Jag skulle vilja skriva, ett rollspel eller en kort berättelse där jag kan låtsas vara någon annan för en stund, men hur tacklar men det? En oskriven berättelse är bara för stor, vart börjar man?

2013

en sammanfattning;

• slutade att hälsa på i skolan
• fyllde arton år
• fick en flickvän
• gjorde slut med ovan nämnda flickvän
• skolplaner = obefintliga

Okej, den främsta anledningen till att jag i över huvud taget letade mig fram till den här bloggen är ganska simpel: jag är ledsen. Anledning nummer två, som i regel är mycket viktig: jag har ingen annan än en dator att berätta det här för.

Jag vet inte om det faktiskt är folk som läser det här, men egentligen spelar det väl ingen roll så länge jag får det ur mig. Än sen då om bloggen inte svarar mig, tröstar mig eller tar hand om mig, jag kan kasta all jävla skit jag vill på den utan att den bryr sig. 

Vi gjorde slut idag. 

Det var ett relativt smärtfritt adjö. Vi var, och är, nog båda två människor som desperat söker efter kärlek på platser där den inte finns. Vi försökte i nästan tre månader, låtsades som om vår kärlek var perfekt, enkel och älskvärd. Det var den inte, för visst var det så skönt att krama henne efter en jobbig dag, men känslorna, de där fjärilarna i magen existerade inte hos någon av oss, men vi försökte. 

Jag har gråtit litegrann, snorat och tyckt synd om mig själv bara för att hamna i den där fullständiga känslan av total hopplöshet. Jag skulle kunna sjunka genom jorden nu, jag bryr mig inte. Sätt mig i en bar så super jag tills jag dör liksom. Just i stunden känner jag mig så jävla ensam, så oälskvärd, liten, patetisk, hemsk. Jag känner mig så fruktansvärt ovärdig, och kanske är det lite rätt åt mig, som ett straff för att jag är så jävla dålig. 

sömgångerskan

För att lägga dagens event på is och därmed låsa in dem i en liten mental låda och GLÖMMA BORT DEM FÖR EVIGT, så presenterar jag härmed dagens bokrecension;

SÖMNGÅNGERSKAN

Sömngångerskan handlar om sjuttonårige Phoebe i ett smutsigt artonhundratalslondon. Hon bor med sin mamma (djupt religiös och allmänt jobbig) och sin moster (musikalartist, skådespelerska, excentrisk) i ett hus i något lite finare kvarter i London. Hennes mamma avskyr verkligen allt som har med musik och nöje att göra, och anser att alla som avnjutar dessa är syndare som helt enkelt förtjänar att brinna i helvetet. Men Phoebe kan inte låta bli att avundas teaterlivet och sin moster och brukar ibland följa med på hennes föreställningar ändå. 

På en av föreställningarna så möter hon en ung man som självklart stjäl hennes hjärta efter bara några ögonblick, samtidigt ser hon hur en annan, mycket äldre man närmar sig hennes moster efter teaterföreställningen, och kysser henne (åh, skandal!!!!!11). Phoebe lägger märke till hur det kyssande paret verkar känna varandra sen innan, men att hennes moster blir djupt berörd av händelsen. Samma natt tar mostern sitt liv. 

Där börjar allt gå bananas. Phoebe tar reda på allt hon kan om den mystiske mannen men får väldigt få svar. Hon slussas runt och får arbeta som guvernör hos den mystiske mannens frus sommarstuga och där händer också en massa bananas grejer alltså.

Boken blev så jävla skum efter ett tag. Phoebe är så fruktansvärt typisk och tråkig, man vill bara ruska tag om henne och bestämma åt henne ibland. Ochochcochohc det värsta med boken... ROMANSERNA. Det är sådana klyschiga, dramatiska romantikscener där Phoebe känner sig dragen till både en far och son, och åh, hennes känslor svallar, och männen behandlar henne som skit, men vad gör det, för de är ju så stiliga. 

(Jag kommer nog aldrig få någon att läsa den här boken.)

Det blir lite twistat i slutet dock, kudos till författaren typ! 

Stereotypiskt, ganska dåligt skrivet, ganska lamt. Ja. Men jag läste ut den i alla fall!

julafton

Ugh. Jag är så jävla gnällig och så jävla jobbig känner jag. Jag gnäller till och med över att jag är gnällig. Men, saken är väl den att jag kan vara lite gnällig, särskilt när jag verkligen sätter gnällsidan till! Som idag, julafton, jag skulle helst av allt vilja dyka ner under täcket och stanna där resten av dagen. Det har nog varit den allra värsta julaftonen hittills, och samtidigt skäms jag över att säga det eftersom mina föräldrar ändå försökt att fixa det så bra som möjligt.
Men jag är bara så jävla trött på allt det här just nu. Mamma är sjuk och har legat i sängen hela dagen, och pappa försvinner mitt under filmtittandet för att sova. Det är första julen som jag och min bror spenderar först hos mamma och sedan hos pappa. Det är tråkigt och jobbigt och ledsamt, varför kan man inte bara skjuta upp julen tills allt är bra igen? VILL INTE

Har hängt runt i mjukiskläder hela dagen, inte orkat klä upp mig, inte orkat borsta håret eller sminka mig, sovit har jag gjort när jag kunnat. Jävla blä! Och sen på kvällen tittar man in på facebook och ser alla julönskningar och bilder på en samlad familj och trevligt sällskap, och självklart måste de skryta om vad de fick för presenter också. Äh, tre tusen kronor bah, som vanligt liksom! UUUUGHHHH

Nya mobiltelefoner och tusenlappar och häftiga kläder och kattungar och nya spel. Kanske är jag lite avundsjuk, inte på julklapparna, men på sättet de firar. Folk tar bilder och skrattar och dricker och umgås.

Men det är omöjligt att känna, det går bara inte, jag kan inte vara glad över det här, jag kan inte längta efter det längre. Allt är bara grått, monotont, linjerat.

-

Är jättemegastressed. Vill glida ner i badet, titta på Fringe, inte bege mig ut i snön för att hälsa på gamle doktorn, NEJ!

Jag vill krama Pius, klia honom på magen och pussa honom på nosen, men jag kan inte, inte just nu. Det är tusen saker som måste göras - jag ska ju gå ut för fasen! Håret, ligger håret rätt? Kläderna, vad ska jag ha på mig? Vilka skor? Hinner jag duscha innan jag går? Allt måste vara perfekt, det går inte annars. Hur ska jag kunna låta en annan människa peta på och undersöka mig när jag inte känner mig annat än totalt prima perfekt?

Och ändå - genom stressen så har jag valt att sätta mig ned framför datorn och försöka andaaas, även om jag vet att jag måste göra så mycket annat. 

Jag har aldrig träffat den här läkaren förut, det är en man (ovanligt) och det är i stort sett allting jag vet. Min terapeut ska vara med, och mamma, och vi ska prata om ja, vad var det de sa... hjärnröntgen? medicinbyte? Jag har ingen aning om vad jag har att vänta mig. Förhoppningsvis slipper de stoppa massvis med nålar i mig den här gången.

Lyssnar på Crystal Castles och försöker lugna ner mig, det fungerar ganska bra. Det är ju trots allt bara ett läkarbesök. 

frida

För en gångs skull så skulle jag vilja skriva något vettigt, i det ämne jag helt och hållet brinner för.

När jag var liten, kanske tretton år gammal, läste jag Frida. De flesta vet att Frida är den lite mer "vuxnare" versionen av Julia eller någon annan tjejtidning, och då tyckte jag att den var helt fantastiskt förbjuden, och på samma gång en biljett in i vuxenvärlden. När jag var hemma hos min vän så brukade jag tjuvläsa Frida på hennes toalett, för hon hade en hel hög med dem därinne, och gudars vad roligt jag tyckte att det var.

Men något kändes bara fel, felfelfelfel, för vissa artiklar handlade om saker jag redan då uppfattade som konstiga, inte alls rätt. Jag förstod inte varför, inte just då, men jag insåg att något var skevt.

En artikel handlade om vad pojkar föredrog för kläder på flickorna - vad som var rätt och fel, vad som var fult och snyggt, vad flickor borde bära och vad de inte borde bära. Pojkarnas åsikter var så starka att jag är ganska säker på att flera som läste tidningen faktiskt rättade sig efter dem, för ingenting är ju mer värdefullt en uppskattande mansblickar? Vi lärde oss redan då att vi måste vara på ett visst sätt för att bli accepterade, älskade och sedda.

Man kunde skicka in frågor till en äldre kille som svarade, frågor om allt egentligen, mens, sex, vad pojkarna skulle tycka om de gjorde si och så, sådana frågor som är viktiga i en trettonårings liv. Men killen som svarade gjorde mig arg. Jag minns en fråga särskilt specifikt; En flicka frågade vad pojkarna skulle tycka om henne om hon slutade raka benen. Hon resonerade att hon egentligen inte gjorde det för sig själv, hon hade inga problem med håriga ben alls, men hon ville ha acceptans, hon var rädd för att ingen någonsin skulle kunna älska henne med hår på benen.

Killen svarade något i stil med att killar faktiskt föredrog rakade flickor, att det var äckligt om man inte gjorde det, att han själv ville ha det hårlöst. Jag tror inte att flickan slutade att raka benen. Jag rakade mina egna inte långt därefter.


Det jag vill säga med detta inlägg är påverkan i de så kallade "tjejtidningarna", vilken otrolig effekt de har på tonåringar som redan är så ingrodda med tvivel och hat mot sig själva. Att kloka ungdomar inte borde läsa sådan skit, utan bilda sig sina egna uppfattningar och vad som är rätt och fel.