sömgångerskan

För att lägga dagens event på is och därmed låsa in dem i en liten mental låda och GLÖMMA BORT DEM FÖR EVIGT, så presenterar jag härmed dagens bokrecension;

SÖMNGÅNGERSKAN

Sömngångerskan handlar om sjuttonårige Phoebe i ett smutsigt artonhundratalslondon. Hon bor med sin mamma (djupt religiös och allmänt jobbig) och sin moster (musikalartist, skådespelerska, excentrisk) i ett hus i något lite finare kvarter i London. Hennes mamma avskyr verkligen allt som har med musik och nöje att göra, och anser att alla som avnjutar dessa är syndare som helt enkelt förtjänar att brinna i helvetet. Men Phoebe kan inte låta bli att avundas teaterlivet och sin moster och brukar ibland följa med på hennes föreställningar ändå. 

På en av föreställningarna så möter hon en ung man som självklart stjäl hennes hjärta efter bara några ögonblick, samtidigt ser hon hur en annan, mycket äldre man närmar sig hennes moster efter teaterföreställningen, och kysser henne (åh, skandal!!!!!11). Phoebe lägger märke till hur det kyssande paret verkar känna varandra sen innan, men att hennes moster blir djupt berörd av händelsen. Samma natt tar mostern sitt liv. 

Där börjar allt gå bananas. Phoebe tar reda på allt hon kan om den mystiske mannen men får väldigt få svar. Hon slussas runt och får arbeta som guvernör hos den mystiske mannens frus sommarstuga och där händer också en massa bananas grejer alltså.

Boken blev så jävla skum efter ett tag. Phoebe är så fruktansvärt typisk och tråkig, man vill bara ruska tag om henne och bestämma åt henne ibland. Ochochcochohc det värsta med boken... ROMANSERNA. Det är sådana klyschiga, dramatiska romantikscener där Phoebe känner sig dragen till både en far och son, och åh, hennes känslor svallar, och männen behandlar henne som skit, men vad gör det, för de är ju så stiliga. 

(Jag kommer nog aldrig få någon att läsa den här boken.)

Det blir lite twistat i slutet dock, kudos till författaren typ! 

Stereotypiskt, ganska dåligt skrivet, ganska lamt. Ja. Men jag läste ut den i alla fall!

julafton

Ugh. Jag är så jävla gnällig och så jävla jobbig känner jag. Jag gnäller till och med över att jag är gnällig. Men, saken är väl den att jag kan vara lite gnällig, särskilt när jag verkligen sätter gnällsidan till! Som idag, julafton, jag skulle helst av allt vilja dyka ner under täcket och stanna där resten av dagen. Det har nog varit den allra värsta julaftonen hittills, och samtidigt skäms jag över att säga det eftersom mina föräldrar ändå försökt att fixa det så bra som möjligt.
Men jag är bara så jävla trött på allt det här just nu. Mamma är sjuk och har legat i sängen hela dagen, och pappa försvinner mitt under filmtittandet för att sova. Det är första julen som jag och min bror spenderar först hos mamma och sedan hos pappa. Det är tråkigt och jobbigt och ledsamt, varför kan man inte bara skjuta upp julen tills allt är bra igen? VILL INTE

Har hängt runt i mjukiskläder hela dagen, inte orkat klä upp mig, inte orkat borsta håret eller sminka mig, sovit har jag gjort när jag kunnat. Jävla blä! Och sen på kvällen tittar man in på facebook och ser alla julönskningar och bilder på en samlad familj och trevligt sällskap, och självklart måste de skryta om vad de fick för presenter också. Äh, tre tusen kronor bah, som vanligt liksom! UUUUGHHHH

Nya mobiltelefoner och tusenlappar och häftiga kläder och kattungar och nya spel. Kanske är jag lite avundsjuk, inte på julklapparna, men på sättet de firar. Folk tar bilder och skrattar och dricker och umgås.

Men det är omöjligt att känna, det går bara inte, jag kan inte vara glad över det här, jag kan inte längta efter det längre. Allt är bara grått, monotont, linjerat.

-

Är jättemegastressed. Vill glida ner i badet, titta på Fringe, inte bege mig ut i snön för att hälsa på gamle doktorn, NEJ!

Jag vill krama Pius, klia honom på magen och pussa honom på nosen, men jag kan inte, inte just nu. Det är tusen saker som måste göras - jag ska ju gå ut för fasen! Håret, ligger håret rätt? Kläderna, vad ska jag ha på mig? Vilka skor? Hinner jag duscha innan jag går? Allt måste vara perfekt, det går inte annars. Hur ska jag kunna låta en annan människa peta på och undersöka mig när jag inte känner mig annat än totalt prima perfekt?

Och ändå - genom stressen så har jag valt att sätta mig ned framför datorn och försöka andaaas, även om jag vet att jag måste göra så mycket annat. 

Jag har aldrig träffat den här läkaren förut, det är en man (ovanligt) och det är i stort sett allting jag vet. Min terapeut ska vara med, och mamma, och vi ska prata om ja, vad var det de sa... hjärnröntgen? medicinbyte? Jag har ingen aning om vad jag har att vänta mig. Förhoppningsvis slipper de stoppa massvis med nålar i mig den här gången.

Lyssnar på Crystal Castles och försöker lugna ner mig, det fungerar ganska bra. Det är ju trots allt bara ett läkarbesök. 

frida

För en gångs skull så skulle jag vilja skriva något vettigt, i det ämne jag helt och hållet brinner för.

När jag var liten, kanske tretton år gammal, läste jag Frida. De flesta vet att Frida är den lite mer "vuxnare" versionen av Julia eller någon annan tjejtidning, och då tyckte jag att den var helt fantastiskt förbjuden, och på samma gång en biljett in i vuxenvärlden. När jag var hemma hos min vän så brukade jag tjuvläsa Frida på hennes toalett, för hon hade en hel hög med dem därinne, och gudars vad roligt jag tyckte att det var.

Men något kändes bara fel, felfelfelfel, för vissa artiklar handlade om saker jag redan då uppfattade som konstiga, inte alls rätt. Jag förstod inte varför, inte just då, men jag insåg att något var skevt.

En artikel handlade om vad pojkar föredrog för kläder på flickorna - vad som var rätt och fel, vad som var fult och snyggt, vad flickor borde bära och vad de inte borde bära. Pojkarnas åsikter var så starka att jag är ganska säker på att flera som läste tidningen faktiskt rättade sig efter dem, för ingenting är ju mer värdefullt en uppskattande mansblickar? Vi lärde oss redan då att vi måste vara på ett visst sätt för att bli accepterade, älskade och sedda.

Man kunde skicka in frågor till en äldre kille som svarade, frågor om allt egentligen, mens, sex, vad pojkarna skulle tycka om de gjorde si och så, sådana frågor som är viktiga i en trettonårings liv. Men killen som svarade gjorde mig arg. Jag minns en fråga särskilt specifikt; En flicka frågade vad pojkarna skulle tycka om henne om hon slutade raka benen. Hon resonerade att hon egentligen inte gjorde det för sig själv, hon hade inga problem med håriga ben alls, men hon ville ha acceptans, hon var rädd för att ingen någonsin skulle kunna älska henne med hår på benen.

Killen svarade något i stil med att killar faktiskt föredrog rakade flickor, att det var äckligt om man inte gjorde det, att han själv ville ha det hårlöst. Jag tror inte att flickan slutade att raka benen. Jag rakade mina egna inte långt därefter.


Det jag vill säga med detta inlägg är påverkan i de så kallade "tjejtidningarna", vilken otrolig effekt de har på tonåringar som redan är så ingrodda med tvivel och hat mot sig själva. Att kloka ungdomar inte borde läsa sådan skit, utan bilda sig sina egna uppfattningar och vad som är rätt och fel.

kvällsnotis

Ibland önskar jag att alla bara kunde LÄMNA MIG I FRED. Det är jobbigt att bli plockad i, utstuderad och petad på, när människor fiskar efter det där som gör så ont inuti en. Ibland är det så otroligt svårt att ens prata med människor, jobbigt att dra fram allting igen, lägga upp det som på fat och sakta gå igenom varje liten del tills man helst av allt vill springa och gömma sig. Jag vill inte ha nya meddelanden, jag vill inte gå ut och gå, jag vill inte fika, jag vill inte prata med dig, jag vill bara vara ifred! 

Men det är egentligen lögn, i alla fall till viss del.

Jag vill ändå att folk ska bry sig om mig, att de vill prata med mig, umgås med mig, lyssna på mig, men jag har förlorat så mycket kontakter och vänskaper på grund av sjukdomen att jag känner mig lite förbittrad. Jag skäms för att jag berättat för dem i första taget, jag skäms för att jag inte längre kan umgås med dem som jag brukade.

Jag vill inte spendera resten av mitt tonårsliv instängd på mitt rum, gråtandes över ett liv som jag aldrig gjorde  till mitt eget. Men jag vill samtidigt inte göra något åt det - jag orkar inte! (Vad är det för mening? Vad spelar det för roll?) Jag är duktig på att gnälla och älta, men det är åtminstone skönt att få kunna spilla lite gnäll över en blogg som den här. 

will there be stars

Alla drömmer väl om någonting man inte har. Om ett liv som inte är ens eget. Jag vill veta om det är möjligt, ens en liten chans, att få det där livet man vill ha. Om det fungerar, och hur? Hur lever man ett liv man vill ha? Jag skulle kunna göra alla de där sakerna jag vill göra - resa runt i världen, bli kär, kyssas, springa i regnet, fotografera, sjunga, måla, flytta härifrån. Men jag skulle ändå vara död längst inne, inte känna någonting. Det är bara så jävla svårt när man i sitt inre inte berörs av någonting. Hur börjar man känna att man lever livet? Jag vet inte, jag ser ingen väg ut, ingenstans.

Idag fick jag träffa min nya terapeut för första gången. Hon är en äldre kvinna med mjuk röst och jag gillar henne. Men av någon anledning känns det som om hon ställer fel sorts frågor, och hur ska jag egentligen kunna berätta hur jag känner på riktigt, när en annan sida av mig tänker att allting jag säger är lögn? När jag inte ens är verklig. Allt som utgör mig är i själva verket ett virrvarr av känslor och tankar, och som jag har sagt tidigare så är det ingenting konkret, ingenting jag egentligen kan greppa. 

Mamma, jag och min bror tittar på Supernatural tillsammans, en amerikansk tv-serie som jag laddat ned. Vi har redan kommit till säsong sju, och Sam, stackars Sam har blivit galen. Jag relaterar till Sam. Han är en av seriens största hjältar, och om vi bortser från det ganska självklara faktumet att jag inte är någon hjälte så känner jag ändå att jag och Sam har något gemensamt. Han är en väldigt snäll, fin kille, och han hallucinerar om självaste Lucifer, djävulen. Lucifer är som en del av honom, och han ser honom ofta, han kan till och med prata med honom. 

Det är den där lilla efterhängsna galenskapen som jag känner igen mig i. Den där lilla eggande tanken - din verklighet är inte äkta. Någon som bedömer mitt varje steg, kommenterar och hatar och skäms. Och den där någon är jag. Jag har min egen Lucifer att handskas med. 

obama

Obama vann. Det fanns inget annat val än för Obama att vinna. Jag kan visserligen vara ganska oinsatt i Amerikansk politik, pengar och ekonomi intresserar mig inte heller, men moralfrågor, värderingar, är sådant som jag tycker är viktigt. Och Obama har vettiga värderingar, till skillnad från Mitt Romney. 

Mitts syn på kvinnor, homosexuella, aborter, fattiga och så vidare, är snedvriden på det sätt att jag mår illa när jag tänker på hur det skulle ha varit om han vunnit. Så jag är glad över Obamas vinst. Men USA är inte ett land jag någonsin skulle vilja bo i, aldrig aldrig aldrig. Inte ens med Obama i ledningen. 

jag kan le

Ha! Jag kan le och mörda när jag ler

Och ropa: Skönt! när det i hjärtat svider

Och väta kinderna med tvungna tårar

Och vända anletsdragen hur jag vill

höst and horror

Förra hösten skulle jag nog vilja säga att jag var så gott som lycklig. Mitt huvud bubblade av idéer, jag skapade - målade, pysslade, klädde mig i fina kläder. Varje dag var enkel, jag hade en rutin att följa och ingenting var särskilt svårt. Jag hade en halloweenfest, färgade håret i en knasig färg och träffade vänner.

Kanske var det just därför jag hade sådana enorma förhoppningar på den här hösten också. Jag älskar verkligen färgskiftandet från grönt till gult till orange, jag älskar kala grenar som sträcker sig mot molnig himmel, jag älskar kylan. Allt detta såg jag fram emot. Men hösten är här redan, och jag känner ingenting. Kan inte känna någonting. Jag måste vara bedövad i själen eller någonting, för inget jag ser, hur vackert det än må vara, har någon effekt på mig.

Jag sade till mig själv att så fort hösten kommer så blir du bättre, och nästan desperat klamrade jag mig fast vid den tron. Besvikelsen är verkligen ödesdiger. Såhär säger jag till mig själv ganska ofta. "I tvåan kommer jag säkert må bättre, då kommer jag tillbaka", eller "Efter jullovet, då jävlar!" och hela tiden bevisar jag mig själv fel. Det tär på en att känna en sådan skam, skam över att man inte klarar av något så simpelt som att stiga upp ur sängen och klä på sig, att inte träffa de människor man egentligen håller av. Jag skäms, jag skäms så mycket.


Snart, för att tala om någonting helt annat, så har jag planer för att uttrycka min odödliga kärlek inför en mycket särskild flicka. Hon är hetero och jag kommer bli nobbad, men jag måste säga det. Jag kan inte leva om jag inte säger det. Hon måste få veta. Att jag tänker på henne, att jag verkligen tycker om henne, att jag skulle ge henne allt och lite till, åtminstone försöka så gott jag kunde. Jag tänker att kanske, kanske, kanske så är kärlek vägen ut ur detta mörker. Trots att hon förmodligen inte är den som får leda mig, så kanske jag hittar någon annan, någon annan som kan älska mig.

tvillingar och trillingar

The Cocteau Twins, varför har ingen berättat om dem tidigare? Jag skulle kunna lyssna på dem för evigt, hur underbart skönt är det inte att lyssna på dessa? Jag tror minsann att jag hittat något som lugnar mig på störten, hur stört är inte det... Särskilt när ångesten liksom verkar vilja krypa sig inpå en. Imorgon har jag BUP-möte, och jag är redan så otroligt nervös att jag får stötar i magen av oro så fort jag tänker på det. Men Cocteau Twins är något slags magiskt motverk, jag tror att hjärtat redan börjat lugna sig. Sjung mig till sömns! 

Trillingarna får vara en hemlighet, tills vidare. Nu ska jag visa er mina nya böcker som jag köpte på the English Bookshop i Uppsala! (Tillsammans med världens sötaste flickor.)

De är världens finaste, med guld- och silverblad, illustrationer och fint språk. De är läderinbundna och väger ton, och jag älskar dem så mycket! Mamma gav mig dem som en tidig julklapp, för de är jättedyra. Den här bokserien säljs på Barnes and Nobles, och tydligen också på the English Bookshop. Skulle så jättegärna vilja ha volymen med Grimms samlade verk dessutom! 

nästan-godnatt och böcker

Jag var just på väg att lägga mig - jag bäddade till sängen och lade upp ett par kuddar för att kunna ligga och läsa en stund, då det slog mig att jag så hemskt gärna skulle vilja skriva ett litet inlägg om just böcker. 

Mamma och jag köpte massvis med böcker idag. Jag sade till henne (även om det var mest på skoj, jag är inte så jättebrutal i min framtoning!) att jag skulle följa med henne ut på villkoret att jag fick en bok. Hon ville ta en höstpromenad, och av någon anledning så erbjöd jag mig frivilligt att följa med. 

 Vi gick ner på stan, solen sken varmt och gyllene höstigt, jag kände mig ganska bekväm i kjol och strumpbyxor, även om jag ville slå till alla som stirrade på mitt urtvättade, ljusblåa hår. När man är lite labil i sinnet och plötsligt inser att folk tittar på en, vare sig det är i förakt eller ren nyfikenhet, så får det en att känna sig fruktansvärt sårbar. Som motargument kan man ju ta; "Men du får ju skylla dig själv!", och ja, jag antar att jag får skylla mig själv. Men det är fortfarande inte jag som stirrar. 

I vilket fall som helst så nådde vi bokhandeln efter ett snabbt pastabesök (pastan smakade nästan precis som den i Italien, så det var fint, vi diskuterade minnen och mat). Jag såg böcker jag ville ha på varenda rad, den, den, den och deeen. 

 Mest sugen blev jag på avdelningen för nio till tolvåringar. Det är där man hittar de allra finaste fynden. Åh, jag kan inte ens beskriva den kärlek jag har inför dessa barnböcker. De flesta är möjligen barnsliga i språket, men tittar man lite under ytan så får man en mycket mer vuxnare bild av vad det är som faktiskt händer. Och allt detta toppat med ett gäng höjdarillustrationer, självklart. Jag hittade även en stor barnbok för tre till sexåringar med otroligt fina bilder. Berättelsen var Snövit och illustratören var någon fransk man. 

Jag hittade även dessa;

De ser oändligt fina ut, och jag hoppas att de är lika bra inuti, men det är något att få se! Nu har jag i alla fall massvis med böcker att läsa. 

höstkvällar

Jag hittade just den här quoten av en av mina favoritförfattare, Neil Gaiman. 

"I hope you read some fine books and kiss someone who thinks you're wonderful, and don't forget to make some art - write or draw or build or sing or live as only you can."

Det är något jag skulle kunna sätta upp på väggen, och jag har aldrig varit särskilt mycket för citat. Jag vill leva sådär, jag vill ingenting hellre. Men jag kan knappt teckna längre, det finns ingen för mig att kyssa, allting är tomt och kallt och ensamt. 

Snälla, snälla, snälla universum, hjälp mig att må bättre! Så att jag kan sitta ihopkrupen i sängen med en flicka jag älskar, med femton böcker i högar på golvet, och rykande koppar med te i våra händer.

vackra kvinnor

Jag tänkte svälja känslorna för ett tag och istället posta lite bilder på några av de vackraste kvinnor jag vet!

lily cole

emily browning

keira knightley

låtsaskompis

Ikväll känner jag skuld för att jag mår bra, vilket i sig leder till att jag förmodligen inte alls mår något bra. Jag hatar, hatar, HATAR att känna så här! Jag har varit hemma hela dagen med en förstklassig huvudvärk, och fastän den fortfarande inte är över så kände jag mig ändå rätt okej. Jag tror att det har mycket med att göra med det faktum att jag aldrig tänker efter. Hur skönt är inte det?

Jag känner ofta att jag medvetet eller omedvetet tvingar iväg saker från mitt huvud. Att allt det där jobbiga får lägga sig någonstans i bakskallen och växa ihop sig medan jag här framme försöker hantera de effektfulla skuldkänslorna som på något sätt blir den ofrånkomliga bieffekten. MEN, detta... ååh, det är så svårt att förklara... Men under stunder som dessa kan jag helt och hållet fundera på om allting egentligen bara är påhitt. Jag menar, just nu, jag skakar inte av gråt, jag ligger inte och knyter nävarna i sängen av återhållen ångest, jag har bara den där enerverande huvudvärken som är så typisk mig, en bultande farozon på vänster sida av pannan. Spänningshuvudvärk.

Jag har ett inplanerat möte med BUP, det är första gången jag någonsin har kontakt med dem, och jag är rädd, livrädd, för att det jag känner inte ska vara starkt nog. Jag tänker på alla andra ungdomar som har det värre än mig, de som smärtan bara flödar ur, de som ur sitt mörker ändå kan producera världens vackraste skrifter om ångest och depression och de som på något sätt blir så otroligt sårbara. Jag är världsbäst på att skriva glada sms, skicka iväg skrattande gubbar och hjärtan fastän jag innerst inne bara skulle vilja utplåna allt liv på jorden.

På något sätt önskar jag att det var värre, så pass dåligt att jag visste att jag omöjligen kunde tas för någonting lättare. Tänk om BUP tackar nej till att behandla mig? Tänk om jag inte är skadad nog? Jag är rädd för att jag någonstans ska ha blivit tokig och hittat på allting, åååh...

varför?

Inatt drömde jag att vår lägenhet förvandlats till något annat; en kal, otrygg plats där vem som helst kunde avlyssna vad man sade. Jag visste att detta var en plats jag omöjligen kunde leva på, och vände mig till mamma i ren panik. Jag var otroligt tacksam när jag vaknade.

Jag känner mig lite orolig idag, som vanligt kanske... Jag ska till ett uppföljningsbesök hos en läkare, och (det är åtminstone vad jag försöker tala om för mig själv) gå till skolan. En lektion bara, bild, hur svårt kan det vara? Jag kan sitta där, låtsas lyssna på de andra och försöka hålla den där växande ångesten inom mig, jag kan försöka... För det är väl vad alla egentligen behöver göra? Fortsätta försöka. Försöka, och försöka igen.
Men det är jobbigt att försöka, att misslyckas, när man vet vilken trygghet man har hemma i sängen så blir det nästan omöjligt att lämna den.

På nåt sätt blir man jävligt bekväm, man tänker liksom "äsch, det ordnar sig", som en lam ursäkt till varför man inte dyker upp ännu en dag, men innerst inne så bubblar samvetet, oron för konsekvenserna. Varför, varför, varför kan jag inte bara gå upp på mornarna, klä på mig och gå till skolan? Ibland kan jag inte ens förstå hur andra människor klarar det, något så simpelt som det. Igår kväll pratade jag med flera olika människor från skolan, de är allihop väldigt fina, och det är sådana samtal som får mig att vilja komma tillbaka.

Okej, jag ska gå! Jag ska gååå! Nu behöver jag bara göra mig i ordning, och jag kan alltid vända på vägen om det skulle bli för mycket, DET BLIR OKEJ!

en stilla morgon

Jag vaknade ur ett töcken av skoldrömmar. Det första jag insåg var att jag var fruktansvärt nervös, det andra var att jag ännu var olidligt förkyld. Ett gäng katter ockuperade mitt rum, attackerade varandra, hade ner och busade omkring och jag kraxade förgäves deras namn för att få dem att sluta. Att jag var så nervös berodde nog på skoldrömmarna... En solig Vasaskolan med häftiga lärare och fina klassrum. Jag hade kunnat vara där just nu, men fortfarande... Jag är för sjuk för att orka gå ut i över huvud taget.

Det bästa med att vakna upp denna morgon var utsikten. Förstås, jag hade redan lagt märke till tystnaden och den pärlvita atmosfären när jag vaknat, men när jag tittade ut genom mitt fönster insåg jag ändå hur otroligt fint allting var. Träden är ännu gröna, men topparna skiftar redan i gult, och inunder dem ligger små drivor av förtorkade löv. Himlen är pärlgrå, molnig men ljus. Man slås av tystnaden och stillheten, för det är självklart inte en endaste människa ute denna morgon. Jag kan inte riktigt förklara det, men känslan som jag får är den bästa känslan i världen. Det känns som om hjärtat skuttar lite extra i bröstet, som om det vet att snart är hösten här, vår bästa vän.

kattkompanjon

Ikväll tänkte jag skriva lite om katter och deras fantastiska sällskap! Jag vet att det finns många flickor och pojkar (and everything in between) som inte gillar det här med att umgås. Att när man är ledsen, måste låtsas vara glad, och bete sig normalt för att andra inte ska ta illa upp. Allt detta är förstås jättedumt, mår du dåligt så mår du dåligt helt enkelt! Men - när du inte vill prata med någon, inte umgås med någon... Skaffa en katt!

Vi skaffade ett helt gäng katter nu i somras, tre stycken faktiskt. Två av dem är bröder och är för det mesta ganska skygga, den tredje är en liten kattunge jag namngav Pius. Jag föll för honom direkt. Första gången jag såg honom på katthemmet där vi adopterade dem ifrån, skuttade han omkring som en annan tok och hade ner. Självklart tyckte jag att han var söt, och jag kunde inte låta bli att le åt den lille varelsen som så ovarsamt hoppade på sina medkatter. Den andra gången jag såg honom satt jag ner då han kom gåendes förbi mig. Jag lyckades fånga in honom i min famn och lägga honom ner i mitt knä. Efter ett tag somnade han.

Det var det finaste jag varit med om på väldigt länge; den lilla sovande, varma kattungen i mitt knä. På vägen hem försökte jag övertala min mamma så gott jag kunde - jag ville så gärna ha honom! Det var en ganska lång process, men tillslut, efter några veckor gick hon med på att ta hem den lille kattungen.

Han är så fantastisk. Han har ner saker överallt, förstör, hänger i gardiner och springer efter de andra katterna som en rabiessmittad, men han är min, och han är så vacker. Jag vet att han behöver mig, och jag behöver honom. Han skänker mig så mycket glädje! Så fort jag behöver någon att krama letar jag upp honom och bär med mig honom till sängen, vi gosar och vanligtvis somnar han intill mig. Han är så fin och jag älskar honom så mycket.

havet

Jag gillar havet så mycket, när det är skummande, rasande och förkrossande vackert. Det är så stort och ödsligt, så oändligt. Det döljer så många hemligheter, och det doftar så gott. Men det är också obehagligt, skrämmande. Att drunkna i något så enormt måste kännas så ensamt, och så sorgligt. Hela världens hav som tynger dig.

febrig ångest

Första riktiga skoldagen på det nya terminsåret och jag ligger hemma i en säng som är helt förvriden. Lakanet, täcket och kuddarna ligger helt huller om buller, och i mitten av kaoset ligger jag, en tyst, febrig liten varelse. Jag önskar verkligen, men samtidigt är jag lite feg, att jag varit frisk och stark nog i kroppen att faktiskt gå till skolan. Men tanken slår mig att även om jag faktiskt varit frisk så hade jag kanske inte gått ändå. Det oroar mig. Jag trivs för mycket i min egen otillräcklighet, det känns nästan okej att strunta i allting, det gör ingenting att saker är som de är. Men under vettigare dagar slås jag av världens skräck; det finns ingen utväg. Har jag vandrat för långt in i min egen skalle för att någonsin kunna ta mig ut igen, ut i den riktiga världen, eller är det någon slags bekväm lathet som intagit situationen?

Egentligen kanske det är just det här som krävs för att få ur sig allting - en blogg förlorad i cyberspace, en liten tillflyktsort om man så vill. Man kan titta tillbaka, se vad som hänt förr och minnas hur det var, inse hur mycket man har förändrats sen dess och förhoppningsvis glädjas över detta. Förhoppningsvis.

solföljd

Som följd på mitt tidigare inlägg så gick jag faktiskt ut i solen idag. Jag spenderade min tid i en park med födelsedagsfarmor, på en promenad mellan lustigt fina trähus och sedan med en glass i handen där jag över pappas balkongräcke tittade ner på majparaden. Jag lät till och med tuttarna hänga fritt innanför tröjorna och det kändes så bra att kunna spatsera omkring i min egen lilla privata bubbla utan att egentligen lägga märke till något annat. Ibland, (väldigt ofta) är man helt enkelt i behov av lite egentid även om man kan verka lite frånvarande. Det är okej.

Det är verkligen varmt ute. Gårdsplanen tvärtöver pappas gata har blommande körsbärsträd just nu, vilket är väldigt fint.

Okej. Mamma har lax i ugnen. I'M OUT OF HERE.

jag vill också ligga i solen

Från mitt fönster på fjärde våningen har jag en utsikt över tågspåren, parkeringen och de andra hyreshusen. Det närmsta är byggt i rödbrunt tegel och människorna som bor längst upp har fönster på taket. De kan därmed gå ut på takfönstren och lägga sig på den lilla plattformen och sola sig. Om det blir för mycket sol för dem kan de bara klättra tillbaka in i respektive rum. Just nu ligger det två unga damer med kuddar och filtar och vilar utanför fönstret. Eftersom det inte finns något skyddsräcke skulle de med lätthet kunna trilla omkull och falla fyra våningar ned, och min mamma skulle rynka på näsan och säga "men gud!".

Om vi bortser från damernas möjliga fall så avundas jag dem en aning. Det ser så varmt ut, de ligger i direkt solljus utan någon skugga. Jag sitter i mitt mörka rum med datorn i knät och tusen måsten flygandes i skallen och bara tittar... Jag vill också ligga i solen!

en äldre herre

Ibland är jag helt säker på att jag har en gammal man levande inuti mig, och inte den galne, charmige sorten, jag menar en sådan typiskt snäll, försynt och försiktig. En sådan som ler grumligt utan att säga ett ord, bjuder med skakande händer på kakor. Den sort som tyst sitter och ser på medan de bystiga tanterna tjattrar om tv-program och korsord. En sådan som alldeles ensam sitter på en parkbänk och ser ledsen ut. Han är alltid med under skoltid, den där slokande lilla varelsen mitt i centrum som inte säger ett skit.

veckans mående i typform

ursäkta det psykadeliska klädvalet.

remember that time...

... när jag hade crazy blue hair och blev rebloggad av "my-taste-in-women-is-the-best"? Goda tider, goda tider.

jokes on you

Jag väcktes av ett meddelande av min käre far; "Katthemmet ringde igår, det har blivit missförstånd i Ragges papper, Ragge är en hona och heter Svea. Vilken chock jag fick." Ragge, eller Ragnar, är då vår lille katt som vi så snällt adopterade från det lokala katthemmet något år sedan. Kanske var det the lack of upprörda utropstecken som genast fick mig att smalna av med blicken och skänka mobiltelefonen ett misstänksamt ögonkast, eller så var det bara min otroliga uppfattningsförmåga som genast fick mig att inse att "oh hell no, det är första april!", jag skickade snabbt iväg ett; "April, april!!!1111!!" till svars och kände mig nöjd med det.

På Deviantart lär vi oss tydligen "Mandatory cat facts" dagen till ära, tumblr har så vitt jag sett inte hittat på något alls. BORING. (För att quota vår älsklingsdetektiv!)

Jag kommer säkerligen att gå på något senare under dagen, men inte låtsas om det, for that's how I roll liksom. ADJÖKEN.

konstnären

och så bestämdes det...

att till och med jag skulle öppna upp en blogg, ni vet, och försöka hålla den up and running på samma gång. Jag vet hur otroligt jobbigt det låter med sådana falska löften, säkerligen kommer den att glömmas bort i vissa fall, även om jag ska kämpa för dess överlevnad! Men det har faktiskt hänt att jag i min ensamhet skrivit ut långa tragiska blogginlägg i min hjärna och önskat posta dem om jag bara hade chansen. Med min sunkiga header och halvlama beskrivning tänker jag nu dela med mig mina innersta feministrevolter, konstnärsskapande och klädval nu när jag faktiskt har chansen! Ni kommer mycket säkerligen få följa min jakt efter en bra systemkamera, lida med mig genom tonårsångest och dela min glädje varje gång jag vinner något billigt på tradera.

 Och om ni kunde se mig just nu skulle ni beskåda mitt inställsamma leende och tindrande barnaögon då jag med mycket mjuk stämma ber eder; "Följ mig!"

FELLY