locke lamora

Hah, som att svara på förgående inlägg så kan jag ju faktiskt skriva en till "bokrecension", det vill säga, där jag säger åt er (er - vilka är ni ens en gång? Jag vet inte ens om det existerar något "er") att läsa eller inte läsa böckerna i mina listor.

Hela grejen om att vilja vara någon annanstans eller helt enkelt bara sjunka in i en fiktiv värld för en stund är faktiskt helt berättigat, och som hjälpmedel; Locke Lamoras Lögner (The lies of Locke Lamora)
Gentlemannatjuvarna-serien är verkligen helt jävla fantastisk. Den har ALLT. Första boken är nog en av mina allra favoritböcker, och jag har läst den så många gånger. Den är inte särskilt känd, men står förmodligen i ett bibliotek nära dig och bara väntar. Författaren, en karl, är till och med sådär härligt medmänsklig. Han har en hemsida, bloggar och verkar vara så sjukt accessable. Det gillar jag.

Men för att tala om boken så kan ju börja med att säga att den utspelar sig i en fiktiv värld, eller ett parallellt universum, annan planet, whatever pleases you. Locke Lamora är en tjuv i sina bästa tjugo, och har lever ett slags trippelliv tillsammans med sitt lilla tjuvgäng. Deras land heter Camorr, och är basically som ett skitigt, nergånget venedig. De tar sig fram genom att staka sig över floderna och köper mat på flytande marknaden.
De livnär sig helt och hållet på sina tjuverier, och det är inga ficktjuvar vi snackar om (även om de i vissa fall inte kan låta bli att pilla bort diverse pengapungar från högst oanades människor) utan stora, planerade kuppar de utför.

För dig som gillar komplicerade, utvecklade världar, som typ Harry Potter eller Sagan om Ringen så är det här verkligen the book for you! Lockes värld är verkligen välbeskriven, man får massvis med fakta och info och det älskar jag, karaktärerna är hur vackra som helst med sina upp- och nedgångar, och TILL RÅGA PÅ ALLT, så har författaren valt att rikta in sig på en mer feministisk bana. Jag hoppas att ni har märkt hur tv-serier, böcker, filmer - allt som utspelar sig i en alternativ värld, ofta har sjukt kvinnoförnedrande samhällen. Fastän världen är helt fiktiv har författaren ändå valt att ha med medeltidssynen på kvinnor, och det suger. I Locke Lamoras värld är det ingenting konstigt att dörrvakten till puben är en stor, biffig svart kvinna. De har samma rättigheter, och det är så jävla skönt att få läsa hur folk i deras värld respekterar och ser upp emot kvinnorna också. De är minsann inte bortglömda! (I tvåan är de ombord ett piratskepp där kaptenen är en sjukt farlig, svart kvinna som dessutom tagit med sig sina två ungar ombord. Liksom. Yeah.)


Läsläsläsläsläs, den här serien har fått mig igenom så många jobbiga dagar och är verkligen som en bästa vän som bara ligger och väntar i bokhyllan.

kalla kvällar

Egentligen borde man kanske gosa ner sig i sängen med kuddar och tja, en bok, eller ett skrivblock. Man kan lägga en filt över sig och låtsasleva den där perfekta kvällen. Jag tycker om att göra sådana saker, brukade, åtminstone. Jag kunde fixa mig ordentligt inför natten, bädda om sängen, lägga fram böcker och musik och sjunka ner bland täcken och kuddar med ett litet förnöjt leende på läpparna. Det brukade kittlas lite i bröstet, som om oj-nu-har-jag-verkligen-ordnat-det-för-mig-och-nu-kommer-jag-sova-skitbra, och så gör man det man gör tills man blir jättetrött och somnar helt fantastiskt. Sådana saker går inte att göra längre, inte när ens hjärta känns som en sten. Visst kan jag göra det rent fysiska, tvinga mig att läsa den där jävla boken eller sätta på en film, men jag får inte ut något av det. Jag skulle lika gärna kunna ligga i sängen hela dagen, utan att göra något alls.
Idag skrev jag brev till Julia, hon har fått vänta så länga nu på mitt svar, för jag har varit för egocentrisk för att kunna skriva. Jag bryr mig om folk, jag vill hjälpa dem, vara dem till lags - men jag orkar inte. Den där gnistan finns inte där längre. Så jag bara skiter i allt. Ingenting är magiskt eller vackert eller betydelsefullt.

Jag skulle vilja skriva, ett rollspel eller en kort berättelse där jag kan låtsas vara någon annan för en stund, men hur tacklar men det? En oskriven berättelse är bara för stor, vart börjar man?

2013

en sammanfattning;

• slutade att hälsa på i skolan
• fyllde arton år
• fick en flickvän
• gjorde slut med ovan nämnda flickvän
• skolplaner = obefintliga

Okej, den främsta anledningen till att jag i över huvud taget letade mig fram till den här bloggen är ganska simpel: jag är ledsen. Anledning nummer två, som i regel är mycket viktig: jag har ingen annan än en dator att berätta det här för.

Jag vet inte om det faktiskt är folk som läser det här, men egentligen spelar det väl ingen roll så länge jag får det ur mig. Än sen då om bloggen inte svarar mig, tröstar mig eller tar hand om mig, jag kan kasta all jävla skit jag vill på den utan att den bryr sig. 

Vi gjorde slut idag. 

Det var ett relativt smärtfritt adjö. Vi var, och är, nog båda två människor som desperat söker efter kärlek på platser där den inte finns. Vi försökte i nästan tre månader, låtsades som om vår kärlek var perfekt, enkel och älskvärd. Det var den inte, för visst var det så skönt att krama henne efter en jobbig dag, men känslorna, de där fjärilarna i magen existerade inte hos någon av oss, men vi försökte. 

Jag har gråtit litegrann, snorat och tyckt synd om mig själv bara för att hamna i den där fullständiga känslan av total hopplöshet. Jag skulle kunna sjunka genom jorden nu, jag bryr mig inte. Sätt mig i en bar så super jag tills jag dör liksom. Just i stunden känner jag mig så jävla ensam, så oälskvärd, liten, patetisk, hemsk. Jag känner mig så fruktansvärt ovärdig, och kanske är det lite rätt åt mig, som ett straff för att jag är så jävla dålig.