en stilla morgon

Jag vaknade ur ett töcken av skoldrömmar. Det första jag insåg var att jag var fruktansvärt nervös, det andra var att jag ännu var olidligt förkyld. Ett gäng katter ockuperade mitt rum, attackerade varandra, hade ner och busade omkring och jag kraxade förgäves deras namn för att få dem att sluta. Att jag var så nervös berodde nog på skoldrömmarna... En solig Vasaskolan med häftiga lärare och fina klassrum. Jag hade kunnat vara där just nu, men fortfarande... Jag är för sjuk för att orka gå ut i över huvud taget.

Det bästa med att vakna upp denna morgon var utsikten. Förstås, jag hade redan lagt märke till tystnaden och den pärlvita atmosfären när jag vaknat, men när jag tittade ut genom mitt fönster insåg jag ändå hur otroligt fint allting var. Träden är ännu gröna, men topparna skiftar redan i gult, och inunder dem ligger små drivor av förtorkade löv. Himlen är pärlgrå, molnig men ljus. Man slås av tystnaden och stillheten, för det är självklart inte en endaste människa ute denna morgon. Jag kan inte riktigt förklara det, men känslan som jag får är den bästa känslan i världen. Det känns som om hjärtat skuttar lite extra i bröstet, som om det vet att snart är hösten här, vår bästa vän.

kattkompanjon

Ikväll tänkte jag skriva lite om katter och deras fantastiska sällskap! Jag vet att det finns många flickor och pojkar (and everything in between) som inte gillar det här med att umgås. Att när man är ledsen, måste låtsas vara glad, och bete sig normalt för att andra inte ska ta illa upp. Allt detta är förstås jättedumt, mår du dåligt så mår du dåligt helt enkelt! Men - när du inte vill prata med någon, inte umgås med någon... Skaffa en katt!

Vi skaffade ett helt gäng katter nu i somras, tre stycken faktiskt. Två av dem är bröder och är för det mesta ganska skygga, den tredje är en liten kattunge jag namngav Pius. Jag föll för honom direkt. Första gången jag såg honom på katthemmet där vi adopterade dem ifrån, skuttade han omkring som en annan tok och hade ner. Självklart tyckte jag att han var söt, och jag kunde inte låta bli att le åt den lille varelsen som så ovarsamt hoppade på sina medkatter. Den andra gången jag såg honom satt jag ner då han kom gåendes förbi mig. Jag lyckades fånga in honom i min famn och lägga honom ner i mitt knä. Efter ett tag somnade han.

Det var det finaste jag varit med om på väldigt länge; den lilla sovande, varma kattungen i mitt knä. På vägen hem försökte jag övertala min mamma så gott jag kunde - jag ville så gärna ha honom! Det var en ganska lång process, men tillslut, efter några veckor gick hon med på att ta hem den lille kattungen.

Han är så fantastisk. Han har ner saker överallt, förstör, hänger i gardiner och springer efter de andra katterna som en rabiessmittad, men han är min, och han är så vacker. Jag vet att han behöver mig, och jag behöver honom. Han skänker mig så mycket glädje! Så fort jag behöver någon att krama letar jag upp honom och bär med mig honom till sängen, vi gosar och vanligtvis somnar han intill mig. Han är så fin och jag älskar honom så mycket.

havet

Jag gillar havet så mycket, när det är skummande, rasande och förkrossande vackert. Det är så stort och ödsligt, så oändligt. Det döljer så många hemligheter, och det doftar så gott. Men det är också obehagligt, skrämmande. Att drunkna i något så enormt måste kännas så ensamt, och så sorgligt. Hela världens hav som tynger dig.

febrig ångest

Första riktiga skoldagen på det nya terminsåret och jag ligger hemma i en säng som är helt förvriden. Lakanet, täcket och kuddarna ligger helt huller om buller, och i mitten av kaoset ligger jag, en tyst, febrig liten varelse. Jag önskar verkligen, men samtidigt är jag lite feg, att jag varit frisk och stark nog i kroppen att faktiskt gå till skolan. Men tanken slår mig att även om jag faktiskt varit frisk så hade jag kanske inte gått ändå. Det oroar mig. Jag trivs för mycket i min egen otillräcklighet, det känns nästan okej att strunta i allting, det gör ingenting att saker är som de är. Men under vettigare dagar slås jag av världens skräck; det finns ingen utväg. Har jag vandrat för långt in i min egen skalle för att någonsin kunna ta mig ut igen, ut i den riktiga världen, eller är det någon slags bekväm lathet som intagit situationen?

Egentligen kanske det är just det här som krävs för att få ur sig allting - en blogg förlorad i cyberspace, en liten tillflyktsort om man så vill. Man kan titta tillbaka, se vad som hänt förr och minnas hur det var, inse hur mycket man har förändrats sen dess och förhoppningsvis glädjas över detta. Förhoppningsvis.