sömgångerskan

För att lägga dagens event på is och därmed låsa in dem i en liten mental låda och GLÖMMA BORT DEM FÖR EVIGT, så presenterar jag härmed dagens bokrecension;

SÖMNGÅNGERSKAN

Sömngångerskan handlar om sjuttonårige Phoebe i ett smutsigt artonhundratalslondon. Hon bor med sin mamma (djupt religiös och allmänt jobbig) och sin moster (musikalartist, skådespelerska, excentrisk) i ett hus i något lite finare kvarter i London. Hennes mamma avskyr verkligen allt som har med musik och nöje att göra, och anser att alla som avnjutar dessa är syndare som helt enkelt förtjänar att brinna i helvetet. Men Phoebe kan inte låta bli att avundas teaterlivet och sin moster och brukar ibland följa med på hennes föreställningar ändå. 

På en av föreställningarna så möter hon en ung man som självklart stjäl hennes hjärta efter bara några ögonblick, samtidigt ser hon hur en annan, mycket äldre man närmar sig hennes moster efter teaterföreställningen, och kysser henne (åh, skandal!!!!!11). Phoebe lägger märke till hur det kyssande paret verkar känna varandra sen innan, men att hennes moster blir djupt berörd av händelsen. Samma natt tar mostern sitt liv. 

Där börjar allt gå bananas. Phoebe tar reda på allt hon kan om den mystiske mannen men får väldigt få svar. Hon slussas runt och får arbeta som guvernör hos den mystiske mannens frus sommarstuga och där händer också en massa bananas grejer alltså.

Boken blev så jävla skum efter ett tag. Phoebe är så fruktansvärt typisk och tråkig, man vill bara ruska tag om henne och bestämma åt henne ibland. Ochochcochohc det värsta med boken... ROMANSERNA. Det är sådana klyschiga, dramatiska romantikscener där Phoebe känner sig dragen till både en far och son, och åh, hennes känslor svallar, och männen behandlar henne som skit, men vad gör det, för de är ju så stiliga. 

(Jag kommer nog aldrig få någon att läsa den här boken.)

Det blir lite twistat i slutet dock, kudos till författaren typ! 

Stereotypiskt, ganska dåligt skrivet, ganska lamt. Ja. Men jag läste ut den i alla fall!

julafton

Ugh. Jag är så jävla gnällig och så jävla jobbig känner jag. Jag gnäller till och med över att jag är gnällig. Men, saken är väl den att jag kan vara lite gnällig, särskilt när jag verkligen sätter gnällsidan till! Som idag, julafton, jag skulle helst av allt vilja dyka ner under täcket och stanna där resten av dagen. Det har nog varit den allra värsta julaftonen hittills, och samtidigt skäms jag över att säga det eftersom mina föräldrar ändå försökt att fixa det så bra som möjligt.
Men jag är bara så jävla trött på allt det här just nu. Mamma är sjuk och har legat i sängen hela dagen, och pappa försvinner mitt under filmtittandet för att sova. Det är första julen som jag och min bror spenderar först hos mamma och sedan hos pappa. Det är tråkigt och jobbigt och ledsamt, varför kan man inte bara skjuta upp julen tills allt är bra igen? VILL INTE

Har hängt runt i mjukiskläder hela dagen, inte orkat klä upp mig, inte orkat borsta håret eller sminka mig, sovit har jag gjort när jag kunnat. Jävla blä! Och sen på kvällen tittar man in på facebook och ser alla julönskningar och bilder på en samlad familj och trevligt sällskap, och självklart måste de skryta om vad de fick för presenter också. Äh, tre tusen kronor bah, som vanligt liksom! UUUUGHHHH

Nya mobiltelefoner och tusenlappar och häftiga kläder och kattungar och nya spel. Kanske är jag lite avundsjuk, inte på julklapparna, men på sättet de firar. Folk tar bilder och skrattar och dricker och umgås.

Men det är omöjligt att känna, det går bara inte, jag kan inte vara glad över det här, jag kan inte längta efter det längre. Allt är bara grått, monotont, linjerat.

-

Är jättemegastressed. Vill glida ner i badet, titta på Fringe, inte bege mig ut i snön för att hälsa på gamle doktorn, NEJ!

Jag vill krama Pius, klia honom på magen och pussa honom på nosen, men jag kan inte, inte just nu. Det är tusen saker som måste göras - jag ska ju gå ut för fasen! Håret, ligger håret rätt? Kläderna, vad ska jag ha på mig? Vilka skor? Hinner jag duscha innan jag går? Allt måste vara perfekt, det går inte annars. Hur ska jag kunna låta en annan människa peta på och undersöka mig när jag inte känner mig annat än totalt prima perfekt?

Och ändå - genom stressen så har jag valt att sätta mig ned framför datorn och försöka andaaas, även om jag vet att jag måste göra så mycket annat. 

Jag har aldrig träffat den här läkaren förut, det är en man (ovanligt) och det är i stort sett allting jag vet. Min terapeut ska vara med, och mamma, och vi ska prata om ja, vad var det de sa... hjärnröntgen? medicinbyte? Jag har ingen aning om vad jag har att vänta mig. Förhoppningsvis slipper de stoppa massvis med nålar i mig den här gången.

Lyssnar på Crystal Castles och försöker lugna ner mig, det fungerar ganska bra. Det är ju trots allt bara ett läkarbesök.