nästan-godnatt och böcker

Jag var just på väg att lägga mig - jag bäddade till sängen och lade upp ett par kuddar för att kunna ligga och läsa en stund, då det slog mig att jag så hemskt gärna skulle vilja skriva ett litet inlägg om just böcker. 

Mamma och jag köpte massvis med böcker idag. Jag sade till henne (även om det var mest på skoj, jag är inte så jättebrutal i min framtoning!) att jag skulle följa med henne ut på villkoret att jag fick en bok. Hon ville ta en höstpromenad, och av någon anledning så erbjöd jag mig frivilligt att följa med. 

 Vi gick ner på stan, solen sken varmt och gyllene höstigt, jag kände mig ganska bekväm i kjol och strumpbyxor, även om jag ville slå till alla som stirrade på mitt urtvättade, ljusblåa hår. När man är lite labil i sinnet och plötsligt inser att folk tittar på en, vare sig det är i förakt eller ren nyfikenhet, så får det en att känna sig fruktansvärt sårbar. Som motargument kan man ju ta; "Men du får ju skylla dig själv!", och ja, jag antar att jag får skylla mig själv. Men det är fortfarande inte jag som stirrar. 

I vilket fall som helst så nådde vi bokhandeln efter ett snabbt pastabesök (pastan smakade nästan precis som den i Italien, så det var fint, vi diskuterade minnen och mat). Jag såg böcker jag ville ha på varenda rad, den, den, den och deeen. 

 Mest sugen blev jag på avdelningen för nio till tolvåringar. Det är där man hittar de allra finaste fynden. Åh, jag kan inte ens beskriva den kärlek jag har inför dessa barnböcker. De flesta är möjligen barnsliga i språket, men tittar man lite under ytan så får man en mycket mer vuxnare bild av vad det är som faktiskt händer. Och allt detta toppat med ett gäng höjdarillustrationer, självklart. Jag hittade även en stor barnbok för tre till sexåringar med otroligt fina bilder. Berättelsen var Snövit och illustratören var någon fransk man. 

Jag hittade även dessa;

De ser oändligt fina ut, och jag hoppas att de är lika bra inuti, men det är något att få se! Nu har jag i alla fall massvis med böcker att läsa. 

höstkvällar

Jag hittade just den här quoten av en av mina favoritförfattare, Neil Gaiman. 

"I hope you read some fine books and kiss someone who thinks you're wonderful, and don't forget to make some art - write or draw or build or sing or live as only you can."

Det är något jag skulle kunna sätta upp på väggen, och jag har aldrig varit särskilt mycket för citat. Jag vill leva sådär, jag vill ingenting hellre. Men jag kan knappt teckna längre, det finns ingen för mig att kyssa, allting är tomt och kallt och ensamt. 

Snälla, snälla, snälla universum, hjälp mig att må bättre! Så att jag kan sitta ihopkrupen i sängen med en flicka jag älskar, med femton böcker i högar på golvet, och rykande koppar med te i våra händer.

vackra kvinnor

Jag tänkte svälja känslorna för ett tag och istället posta lite bilder på några av de vackraste kvinnor jag vet!

lily cole

emily browning

keira knightley

låtsaskompis

Ikväll känner jag skuld för att jag mår bra, vilket i sig leder till att jag förmodligen inte alls mår något bra. Jag hatar, hatar, HATAR att känna så här! Jag har varit hemma hela dagen med en förstklassig huvudvärk, och fastän den fortfarande inte är över så kände jag mig ändå rätt okej. Jag tror att det har mycket med att göra med det faktum att jag aldrig tänker efter. Hur skönt är inte det?

Jag känner ofta att jag medvetet eller omedvetet tvingar iväg saker från mitt huvud. Att allt det där jobbiga får lägga sig någonstans i bakskallen och växa ihop sig medan jag här framme försöker hantera de effektfulla skuldkänslorna som på något sätt blir den ofrånkomliga bieffekten. MEN, detta... ååh, det är så svårt att förklara... Men under stunder som dessa kan jag helt och hållet fundera på om allting egentligen bara är påhitt. Jag menar, just nu, jag skakar inte av gråt, jag ligger inte och knyter nävarna i sängen av återhållen ångest, jag har bara den där enerverande huvudvärken som är så typisk mig, en bultande farozon på vänster sida av pannan. Spänningshuvudvärk.

Jag har ett inplanerat möte med BUP, det är första gången jag någonsin har kontakt med dem, och jag är rädd, livrädd, för att det jag känner inte ska vara starkt nog. Jag tänker på alla andra ungdomar som har det värre än mig, de som smärtan bara flödar ur, de som ur sitt mörker ändå kan producera världens vackraste skrifter om ångest och depression och de som på något sätt blir så otroligt sårbara. Jag är världsbäst på att skriva glada sms, skicka iväg skrattande gubbar och hjärtan fastän jag innerst inne bara skulle vilja utplåna allt liv på jorden.

På något sätt önskar jag att det var värre, så pass dåligt att jag visste att jag omöjligen kunde tas för någonting lättare. Tänk om BUP tackar nej till att behandla mig? Tänk om jag inte är skadad nog? Jag är rädd för att jag någonstans ska ha blivit tokig och hittat på allting, åååh...

varför?

Inatt drömde jag att vår lägenhet förvandlats till något annat; en kal, otrygg plats där vem som helst kunde avlyssna vad man sade. Jag visste att detta var en plats jag omöjligen kunde leva på, och vände mig till mamma i ren panik. Jag var otroligt tacksam när jag vaknade.

Jag känner mig lite orolig idag, som vanligt kanske... Jag ska till ett uppföljningsbesök hos en läkare, och (det är åtminstone vad jag försöker tala om för mig själv) gå till skolan. En lektion bara, bild, hur svårt kan det vara? Jag kan sitta där, låtsas lyssna på de andra och försöka hålla den där växande ångesten inom mig, jag kan försöka... För det är väl vad alla egentligen behöver göra? Fortsätta försöka. Försöka, och försöka igen.
Men det är jobbigt att försöka, att misslyckas, när man vet vilken trygghet man har hemma i sängen så blir det nästan omöjligt att lämna den.

På nåt sätt blir man jävligt bekväm, man tänker liksom "äsch, det ordnar sig", som en lam ursäkt till varför man inte dyker upp ännu en dag, men innerst inne så bubblar samvetet, oron för konsekvenserna. Varför, varför, varför kan jag inte bara gå upp på mornarna, klä på mig och gå till skolan? Ibland kan jag inte ens förstå hur andra människor klarar det, något så simpelt som det. Igår kväll pratade jag med flera olika människor från skolan, de är allihop väldigt fina, och det är sådana samtal som får mig att vilja komma tillbaka.

Okej, jag ska gå! Jag ska gååå! Nu behöver jag bara göra mig i ordning, och jag kan alltid vända på vägen om det skulle bli för mycket, DET BLIR OKEJ!