frida

För en gångs skull så skulle jag vilja skriva något vettigt, i det ämne jag helt och hållet brinner för.

När jag var liten, kanske tretton år gammal, läste jag Frida. De flesta vet att Frida är den lite mer "vuxnare" versionen av Julia eller någon annan tjejtidning, och då tyckte jag att den var helt fantastiskt förbjuden, och på samma gång en biljett in i vuxenvärlden. När jag var hemma hos min vän så brukade jag tjuvläsa Frida på hennes toalett, för hon hade en hel hög med dem därinne, och gudars vad roligt jag tyckte att det var.

Men något kändes bara fel, felfelfelfel, för vissa artiklar handlade om saker jag redan då uppfattade som konstiga, inte alls rätt. Jag förstod inte varför, inte just då, men jag insåg att något var skevt.

En artikel handlade om vad pojkar föredrog för kläder på flickorna - vad som var rätt och fel, vad som var fult och snyggt, vad flickor borde bära och vad de inte borde bära. Pojkarnas åsikter var så starka att jag är ganska säker på att flera som läste tidningen faktiskt rättade sig efter dem, för ingenting är ju mer värdefullt en uppskattande mansblickar? Vi lärde oss redan då att vi måste vara på ett visst sätt för att bli accepterade, älskade och sedda.

Man kunde skicka in frågor till en äldre kille som svarade, frågor om allt egentligen, mens, sex, vad pojkarna skulle tycka om de gjorde si och så, sådana frågor som är viktiga i en trettonårings liv. Men killen som svarade gjorde mig arg. Jag minns en fråga särskilt specifikt; En flicka frågade vad pojkarna skulle tycka om henne om hon slutade raka benen. Hon resonerade att hon egentligen inte gjorde det för sig själv, hon hade inga problem med håriga ben alls, men hon ville ha acceptans, hon var rädd för att ingen någonsin skulle kunna älska henne med hår på benen.

Killen svarade något i stil med att killar faktiskt föredrog rakade flickor, att det var äckligt om man inte gjorde det, att han själv ville ha det hårlöst. Jag tror inte att flickan slutade att raka benen. Jag rakade mina egna inte långt därefter.


Det jag vill säga med detta inlägg är påverkan i de så kallade "tjejtidningarna", vilken otrolig effekt de har på tonåringar som redan är så ingrodda med tvivel och hat mot sig själva. Att kloka ungdomar inte borde läsa sådan skit, utan bilda sig sina egna uppfattningar och vad som är rätt och fel.

kvällsnotis

Ibland önskar jag att alla bara kunde LÄMNA MIG I FRED. Det är jobbigt att bli plockad i, utstuderad och petad på, när människor fiskar efter det där som gör så ont inuti en. Ibland är det så otroligt svårt att ens prata med människor, jobbigt att dra fram allting igen, lägga upp det som på fat och sakta gå igenom varje liten del tills man helst av allt vill springa och gömma sig. Jag vill inte ha nya meddelanden, jag vill inte gå ut och gå, jag vill inte fika, jag vill inte prata med dig, jag vill bara vara ifred! 

Men det är egentligen lögn, i alla fall till viss del.

Jag vill ändå att folk ska bry sig om mig, att de vill prata med mig, umgås med mig, lyssna på mig, men jag har förlorat så mycket kontakter och vänskaper på grund av sjukdomen att jag känner mig lite förbittrad. Jag skäms för att jag berättat för dem i första taget, jag skäms för att jag inte längre kan umgås med dem som jag brukade.

Jag vill inte spendera resten av mitt tonårsliv instängd på mitt rum, gråtandes över ett liv som jag aldrig gjorde  till mitt eget. Men jag vill samtidigt inte göra något åt det - jag orkar inte! (Vad är det för mening? Vad spelar det för roll?) Jag är duktig på att gnälla och älta, men det är åtminstone skönt att få kunna spilla lite gnäll över en blogg som den här. 

will there be stars

Alla drömmer väl om någonting man inte har. Om ett liv som inte är ens eget. Jag vill veta om det är möjligt, ens en liten chans, att få det där livet man vill ha. Om det fungerar, och hur? Hur lever man ett liv man vill ha? Jag skulle kunna göra alla de där sakerna jag vill göra - resa runt i världen, bli kär, kyssas, springa i regnet, fotografera, sjunga, måla, flytta härifrån. Men jag skulle ändå vara död längst inne, inte känna någonting. Det är bara så jävla svårt när man i sitt inre inte berörs av någonting. Hur börjar man känna att man lever livet? Jag vet inte, jag ser ingen väg ut, ingenstans.

Idag fick jag träffa min nya terapeut för första gången. Hon är en äldre kvinna med mjuk röst och jag gillar henne. Men av någon anledning känns det som om hon ställer fel sorts frågor, och hur ska jag egentligen kunna berätta hur jag känner på riktigt, när en annan sida av mig tänker att allting jag säger är lögn? När jag inte ens är verklig. Allt som utgör mig är i själva verket ett virrvarr av känslor och tankar, och som jag har sagt tidigare så är det ingenting konkret, ingenting jag egentligen kan greppa. 

Mamma, jag och min bror tittar på Supernatural tillsammans, en amerikansk tv-serie som jag laddat ned. Vi har redan kommit till säsong sju, och Sam, stackars Sam har blivit galen. Jag relaterar till Sam. Han är en av seriens största hjältar, och om vi bortser från det ganska självklara faktumet att jag inte är någon hjälte så känner jag ändå att jag och Sam har något gemensamt. Han är en väldigt snäll, fin kille, och han hallucinerar om självaste Lucifer, djävulen. Lucifer är som en del av honom, och han ser honom ofta, han kan till och med prata med honom. 

Det är den där lilla efterhängsna galenskapen som jag känner igen mig i. Den där lilla eggande tanken - din verklighet är inte äkta. Någon som bedömer mitt varje steg, kommenterar och hatar och skäms. Och den där någon är jag. Jag har min egen Lucifer att handskas med. 

obama

Obama vann. Det fanns inget annat val än för Obama att vinna. Jag kan visserligen vara ganska oinsatt i Amerikansk politik, pengar och ekonomi intresserar mig inte heller, men moralfrågor, värderingar, är sådant som jag tycker är viktigt. Och Obama har vettiga värderingar, till skillnad från Mitt Romney. 

Mitts syn på kvinnor, homosexuella, aborter, fattiga och så vidare, är snedvriden på det sätt att jag mår illa när jag tänker på hur det skulle ha varit om han vunnit. Så jag är glad över Obamas vinst. Men USA är inte ett land jag någonsin skulle vilja bo i, aldrig aldrig aldrig. Inte ens med Obama i ledningen. 

jag kan le

Ha! Jag kan le och mörda när jag ler

Och ropa: Skönt! när det i hjärtat svider

Och väta kinderna med tvungna tårar

Och vända anletsdragen hur jag vill