höst and horror

Förra hösten skulle jag nog vilja säga att jag var så gott som lycklig. Mitt huvud bubblade av idéer, jag skapade - målade, pysslade, klädde mig i fina kläder. Varje dag var enkel, jag hade en rutin att följa och ingenting var särskilt svårt. Jag hade en halloweenfest, färgade håret i en knasig färg och träffade vänner.

Kanske var det just därför jag hade sådana enorma förhoppningar på den här hösten också. Jag älskar verkligen färgskiftandet från grönt till gult till orange, jag älskar kala grenar som sträcker sig mot molnig himmel, jag älskar kylan. Allt detta såg jag fram emot. Men hösten är här redan, och jag känner ingenting. Kan inte känna någonting. Jag måste vara bedövad i själen eller någonting, för inget jag ser, hur vackert det än må vara, har någon effekt på mig.

Jag sade till mig själv att så fort hösten kommer så blir du bättre, och nästan desperat klamrade jag mig fast vid den tron. Besvikelsen är verkligen ödesdiger. Såhär säger jag till mig själv ganska ofta. "I tvåan kommer jag säkert må bättre, då kommer jag tillbaka", eller "Efter jullovet, då jävlar!" och hela tiden bevisar jag mig själv fel. Det tär på en att känna en sådan skam, skam över att man inte klarar av något så simpelt som att stiga upp ur sängen och klä på sig, att inte träffa de människor man egentligen håller av. Jag skäms, jag skäms så mycket.


Snart, för att tala om någonting helt annat, så har jag planer för att uttrycka min odödliga kärlek inför en mycket särskild flicka. Hon är hetero och jag kommer bli nobbad, men jag måste säga det. Jag kan inte leva om jag inte säger det. Hon måste få veta. Att jag tänker på henne, att jag verkligen tycker om henne, att jag skulle ge henne allt och lite till, åtminstone försöka så gott jag kunde. Jag tänker att kanske, kanske, kanske så är kärlek vägen ut ur detta mörker. Trots att hon förmodligen inte är den som får leda mig, så kanske jag hittar någon annan, någon annan som kan älska mig.

tvillingar och trillingar

The Cocteau Twins, varför har ingen berättat om dem tidigare? Jag skulle kunna lyssna på dem för evigt, hur underbart skönt är det inte att lyssna på dessa? Jag tror minsann att jag hittat något som lugnar mig på störten, hur stört är inte det... Särskilt när ångesten liksom verkar vilja krypa sig inpå en. Imorgon har jag BUP-möte, och jag är redan så otroligt nervös att jag får stötar i magen av oro så fort jag tänker på det. Men Cocteau Twins är något slags magiskt motverk, jag tror att hjärtat redan börjat lugna sig. Sjung mig till sömns! 

Trillingarna får vara en hemlighet, tills vidare. Nu ska jag visa er mina nya böcker som jag köpte på the English Bookshop i Uppsala! (Tillsammans med världens sötaste flickor.)

De är världens finaste, med guld- och silverblad, illustrationer och fint språk. De är läderinbundna och väger ton, och jag älskar dem så mycket! Mamma gav mig dem som en tidig julklapp, för de är jättedyra. Den här bokserien säljs på Barnes and Nobles, och tydligen också på the English Bookshop. Skulle så jättegärna vilja ha volymen med Grimms samlade verk dessutom!