låtsaskompis

Ikväll känner jag skuld för att jag mår bra, vilket i sig leder till att jag förmodligen inte alls mår något bra. Jag hatar, hatar, HATAR att känna så här! Jag har varit hemma hela dagen med en förstklassig huvudvärk, och fastän den fortfarande inte är över så kände jag mig ändå rätt okej. Jag tror att det har mycket med att göra med det faktum att jag aldrig tänker efter. Hur skönt är inte det?

Jag känner ofta att jag medvetet eller omedvetet tvingar iväg saker från mitt huvud. Att allt det där jobbiga får lägga sig någonstans i bakskallen och växa ihop sig medan jag här framme försöker hantera de effektfulla skuldkänslorna som på något sätt blir den ofrånkomliga bieffekten. MEN, detta... ååh, det är så svårt att förklara... Men under stunder som dessa kan jag helt och hållet fundera på om allting egentligen bara är påhitt. Jag menar, just nu, jag skakar inte av gråt, jag ligger inte och knyter nävarna i sängen av återhållen ångest, jag har bara den där enerverande huvudvärken som är så typisk mig, en bultande farozon på vänster sida av pannan. Spänningshuvudvärk.

Jag har ett inplanerat möte med BUP, det är första gången jag någonsin har kontakt med dem, och jag är rädd, livrädd, för att det jag känner inte ska vara starkt nog. Jag tänker på alla andra ungdomar som har det värre än mig, de som smärtan bara flödar ur, de som ur sitt mörker ändå kan producera världens vackraste skrifter om ångest och depression och de som på något sätt blir så otroligt sårbara. Jag är världsbäst på att skriva glada sms, skicka iväg skrattande gubbar och hjärtan fastän jag innerst inne bara skulle vilja utplåna allt liv på jorden.

På något sätt önskar jag att det var värre, så pass dåligt att jag visste att jag omöjligen kunde tas för någonting lättare. Tänk om BUP tackar nej till att behandla mig? Tänk om jag inte är skadad nog? Jag är rädd för att jag någonstans ska ha blivit tokig och hittat på allting, åååh...