varför?

Inatt drömde jag att vår lägenhet förvandlats till något annat; en kal, otrygg plats där vem som helst kunde avlyssna vad man sade. Jag visste att detta var en plats jag omöjligen kunde leva på, och vände mig till mamma i ren panik. Jag var otroligt tacksam när jag vaknade.

Jag känner mig lite orolig idag, som vanligt kanske... Jag ska till ett uppföljningsbesök hos en läkare, och (det är åtminstone vad jag försöker tala om för mig själv) gå till skolan. En lektion bara, bild, hur svårt kan det vara? Jag kan sitta där, låtsas lyssna på de andra och försöka hålla den där växande ångesten inom mig, jag kan försöka... För det är väl vad alla egentligen behöver göra? Fortsätta försöka. Försöka, och försöka igen.
Men det är jobbigt att försöka, att misslyckas, när man vet vilken trygghet man har hemma i sängen så blir det nästan omöjligt att lämna den.

På nåt sätt blir man jävligt bekväm, man tänker liksom "äsch, det ordnar sig", som en lam ursäkt till varför man inte dyker upp ännu en dag, men innerst inne så bubblar samvetet, oron för konsekvenserna. Varför, varför, varför kan jag inte bara gå upp på mornarna, klä på mig och gå till skolan? Ibland kan jag inte ens förstå hur andra människor klarar det, något så simpelt som det. Igår kväll pratade jag med flera olika människor från skolan, de är allihop väldigt fina, och det är sådana samtal som får mig att vilja komma tillbaka.

Okej, jag ska gå! Jag ska gååå! Nu behöver jag bara göra mig i ordning, och jag kan alltid vända på vägen om det skulle bli för mycket, DET BLIR OKEJ!